Kyrkliga begravningar är en svensk sed som står sig


Foto: Torbjörn Berglund

(Publicerad 2013-10-28)
Seder och bruk förändras med tiden. Tidigare forskning har visat att de kristna sederna kring gudstjänstbesök, dop, konfirmation och kyrklig vigsel har försvagats. En studie visar dock att begravningssederna håller i sig och dessutom är ganska lika landet över, oavsett vem som begravs.
 
Forskningen kring begravningar hade stöd från Socialvetenskapliga Forskningsrådet, SFR. Under andra och tredje kvartalet 1997 insamlade Lunds universitets teologiska institution ett omfattande enkätmaterial.

Det nu tillgängliggjorda datamaterialet från studien Begravningssed på 1990-talet har utförts av Göran Gustafsson, i dag professor emeritus i religionssociologi vid Lunds universitet. Hans forskningsområden är religion och politik, begravningar, kyrkliga seders former etc.

– Alla "vet" ju hur det går till på begravningar men det här är ett område som det inte gjorts mycket forskning kring, konstaterar Göran Gustafsson.
 
Insamlingen ingick som ett led i projektet ”Begravningsseder – studier av sociala skillnader efter döden”.
 
Redan när projektet planerades fanns grundtanken att en bred enkätundersökning om den stora majoriteten av alla begravningar inom Svenska kyrkan skulle utgöra ett huvudmaterial.
 
Enkätformulären ger upplysningar om många förhållanden kring begravningssederna i dagens Sverige. Exempelvis veckodag, tid mellan dödsfall och begravning, medlemskap i Svenska kyrkan, invandrare/invandraranknytning, frikyrkoanknytning, prästens bekantskap med den döda, lokal och annonsering men också sådant som om anhöriga håller någon form av samling. Frågorna fångar in det sociala och det rituella skeendet vid begravningsgudstjänsterna.

– Frågeformulären skulle inte bara ta upp vad som hände i kyrkan eller kapellet utan även täcka vad som hände före och efter gudstjänsten.

Exempelvis tar en genomsnittsbegravning 38 minuter men det finns en tendens att de är något längre i Västsverige medan de är lite kortare i stiften i Mälardalen och då särskilt i Stockholm. Ett vanligt mönster när det gäller aktiviteter inom Svenska kyrkan enligt Göran Gustafsson.

En sådan detalj som vem som är närmast sörjande skiljer sig mellan könen; när en man dör finns i hälften av fallen en maka, när en kvinna dör finns endast i en fjärdedel av fallen en maka/sambo som närmast sörjande. Liksom kvinnorna överlever sin make i större utsträckning än tvärtom överlever de även sina manliga syskon i större utsträckning än männen överlever sina kvinnliga syskon.
 
Formen för begravningsgudstjänster är fastlagd i Den svenska kyrkohandboken. Beträffande utformningen finns knappast några uppgifter från tidigare studier.

Av: MONICA BENGTSON