Religiösa föreställningar och kyrklig sed – guldgruva för den som vill forska vidare

(Publicerad 2014-04-01)
Ynglingar som åker Staffanskede, sågblad som knäpper när folk dör och hur mycket bröd de fattiga skulle ha när de gick omkring efter jul kan den intresserade läsa om i SND:s material om gamla kyrkliga seder och bruk. Samlingarna är en guldgruva för exempelvis den forskare som vill studera olika aspekter av kristna seder och bruk, som förr reglerade både vardag och helg.   

Dokumentation av försvinnande rester av svensk kyrklig enhetskultur har nu tillgängliggjorts via SND.

Kunskapen om svenska folkets förankring i kristen tro och kyrklig sed ger en bra bild av tankesätt och livsföring under tidigare sekel.

Forskningen som ligger till grund för den nu tillgängliggjorda studien Frågor angående religiösa föreställningar och kyrklig sed, inleddes på 1940-talet.

Forskarna tog utgångspunkt i att en kyrklig enhetskultur, tidigare allmän i Sverige, nu var på väg att försvinna. Med materialet som utgångspunkt skulle det kunna vara intressant att undersöka om det verkligen fanns en sådan.

Det tidiga 1800-talets socioekonomiska förändringar antogs ha lett till att de religiösa föreställningarna differentierats och att seder och bruk blivit mindre självklara.

Nu gällde det att bevara de rester av en tidigare så självklar och enhetlig svensk kyrkokultur som fanns kvar.

Ett omfattande insamlingsarbete utfördes på 1940-talet för att dokumentera berättelser om detta arv. Personer födda mellan 1820 och 1935 från hela landet, boende i 13 stift, intervjuades. När de refererar minnen från sina föräldrar får man även kännedom om seder och bruk på sent sjuttonhundratal. 5 600 textfiler med svar i fritext på frågor är ordnade efter stift och socken.

Folklivsforskningen fick härmed en ny dimension, då den andliga sidan av folklivet tidigare inte hade uppmärksammats i forskningen. Svenska folkets tankesätt var djupt förankrat i kristendomen och frågorna handlar exempelvis om vilken typ av uppbyggelselitteratur man läste, helgfirande, andakter, sånger, psalmer och instrument, begravningstal, prästbesök i hemmen och husförhör, olika bruk i klädedräkten, söndagsregler och fastan, väckelserörelser och konfirmationen.

En Aron Andersson som härstammar från bondesläkt i Södra Härene, Skara stift, berättar exempelvis att man ännu på artonhundrasjuttiotalet åt julgröten direkt ur det stora fatet. Han säger att ”de gamle” berättat att när de var små måste man rimma innan man fick äta gröt.

Han minns oerhört mycket när han intervjuas på nittonhundrafyrtiotalet, som att den som vann kappkörningen hem från kyrkan på juldagen fick grödan bärgad först kommande år. Att husandakt med psalmsång och postilleläsning hölls lördag kväll klockan sex då arbetet slutade.

Han berättar också att efter jul fick de fattiga gå omkring, olika regler gällde dem; om man tillhörde socknen fick man en hel kaka vardagsbröd, ljus, juldricka, medan de som kom utsocknes från fick en halv kaka bröd och en sikteskiva (finare bröd).

På juldagen fick folk inte ens gå till närmaste grannen utan bara till kyrkan. Ännu längre tillbaka red ynglingarna staffanskede (släde) till minne av Hälsinglands apostel Staffan och fick mat vart de kom tills de var övermätta.

Socknen var på den tiden indelad i bärarelag som bar kistorna till kyrkan, först i slutet av artonhundratalet började man köra kistorna med häst och vagn. Anförvanterna fick dock själva skaffa fram dem som skulle gräva graven.

Det berättas i den gedigna samlingen även om många övernaturliga ting, som att den som skulle tillverka likkistorna visste att någon var död genom att det knäppte på hans sågblad. Och mycket annan historisk kuriosa som att det i slutet av 1700-talet fanns en stock utanför kyrkan där den som bråkat kunde få sitta och bli bespottad.

Av: MONICA BENGTSON

Bilder:

1) Staffansritter är kända i historien ända sedan 1200-talet enligt Wikipedia, där också bilden på när Staffan vattnar sina fålar finns, tagen av en målning i taket på Dädesjö gamla kyrka.

2) Bilden på den hästförspända likvagnen är från 1900-1910. De sörjande går efter vagnen, i Västergötland, Ale härad, Starrkärrs socken, bilden är inlånad från Göteborgs stadsmuseum, fotograf okänd.